maddecarlen

Mitt liv är kaos, som vanligt...

 

för ett år sen separerade jag från mina barns pappa, träffade en mycket fin kille efter det.

 

under detta år har jag börjat umgås med min mamma igen å PANG!!! tillbaka till vuxetbarn syndromet! vad medföljde det då? jo att jag inte kände mina känslor, stängde av som vanligt. vilket efter en bra stund ledde till att min nya inte orkade se på hur dåligt jag mådde samt se hur alla behandlar mig, utan att jag står upp för mig.

 

idag kan jag inte gör mer än att klura ut varför jag hela tiden faller tillbaka. är jag så jävla skadad från min darndom att jag inte har den förmågan att uttrycka mina djupaste tankar och känslor? och hur tar jag mig ut?

 

konsten att vara förvirrad och inte ha koll på läger är en sida jag visar andra, men jag har full koll. vill inte att andra vet att jag har det. varför???

 

varför kan jag inte bara lita på att andra människor kan hantera det jag säger? utan jag besparar det jag tänker/känner för att inte tunga ner de... och vad leder det till? jo som alltid!! jag ser till att bli lämnad pga mitt beteende för ingen orkar leva med ett spöke.

 

det är dags å börja leva igen för mina barn skull. för de är värda allt! utan de vete fan vad jag hade vart idag.

nu är det ett tag sedan jag skrev. det vet jag, men har inte haft ork att skriva eller helt enkelt inte orkat lägga den energin.

så hur ser mitt liv ut idag?
Jag lever nu mer helt ensam, har mina barn varannan vecka.
jag kämpade länge för att komma ur min relation med barnens pappa. vilket i sin tur kändes som ett nederlag. men under alla dessa år så har jag iaf försökt allt, förutom att lyssna och rädda mig själv.

det som är jobbigaste i mitt liv nu är alla känslomässiga kränkningar som jag genomgår. att få veta att det jag gjort är värre än vad han någonsin har gjort känns som ett hån. han har ju bett om ursäkt (!) flera gånger. men inte skärpt sig. och när jag inte orkade med situationen mer så ska jag få skit för det? nej tack,

jag arbetet väldigt mycket på att sätta ord på vad jag känner, jag pratar mycket med olika människor. detta dels för att se hur andra ser på allt, men även för att det ger mig en chans att lära mig att uttrycka vad jag känner och tänker. och börja stå upp för det också.

någonstans vill jag tro att jag har en god och sund grund som under åren har grussats ordentligt.

nja, de va nå allt för idag. troligtvis kommer jag att fortsätta att skriva av mig då och de. det hjälper ju =)

idag är det måndag igen. skönt faktiskt. håller på å skriver en tenta som vrider min skalla flera varv runt jorden. jag har problem att korta ner min text, å den får max vara 6 sidor långt... så de blir en pers! hahah

 

annars så är jag just nu väldigt orkeslös. trött å ledsen. en mixad kombo kan man säga. mitt liv är helt klart ohanderligt just nu, jag är så sjukt medberoende och försöker slå mig fri det bekymret. men det är hur svårt som helst... verkligen! jag har i hela mitt liv styrt mitt liv efter andras viljor och tankar, för rädslan för att göra något fel.

 

här hemma känns det som om man går på ruttna brädor, man vet aldrig när golvet ger vika så att man trillar ner i avgrunden. men jag vill inte gå här, jag vill ha ett fint golv med stabila brädor. om mitt golv inte är stabilt kan jag iaf leva stabilt? tor inte det. golvet för mina fötter att tappa grepp och att vricka fötterna, vilket gör att jag lever i ett dunkelt tillstånd... känns skönt att sätta ord på det, man ack så jobbit att behöva se detta i vitögat!

 

Jag är inte perfekt, jag är fantastisk! jag måste leva som JAG vill och inte fter vad andra känner å vill att jag ska göra. dax å vara sann sig själv.

 

vad vill jag? varför är jag rädd? och varför? det tåls att fundera på...

 

ha en fin dag alla!

 

halloj,

skulle behöva börja läsa en bok som ska vara klar tills på onsdag, men nu är ja ensam hemma å då passar jag på att skriva lite istället.

 

hoppas alla haft en fin helg! det har jag haft iaf.

i lördag var vi ute hela familjen å bara njöt av solens stålar, hahha nej så kanske de inte var. vi var faktiskt på uppdrag i skogen. =). novas pedagoger vill ha pinnar (raka å böjda) kottar, stenar osv som de ska ha som utematerial. det är ju toppen att man kan bidra lite till förskolan iaf...

 

söndagen var lugn. jag var på Al-anon möte under lunch tid... vad vore mitt liv utan al-anons hjälp??? jag är sååå tacksam att jag hittat ner till dessa rum, där jag kan prata från botten av mitt hjärta. å dessutom så blir jag förstodd. andra i programmet har oxå en ryggsäck, vilket gär att de förstår vad jag pratar om. mina rädslor, å insikter jag får. det är en befrielse i sig faktiskt.

 

jag ingår i ett steggruppgäng oxå. där vi går igenom steg för steg där man får tuffa frågor man ska svara å tänka på... herre gud vad de fått mig att inse varför jag är och gör som jag gör.

 

jag har stora problem med tillit till andra människor, det är ytters få som vet å känner mig på djupet. å de som gör det anser jag är mina abslout närmsta! desom är det vet det med säkerhet oxå. men det har faktiskt blivit lite bättre iom denna grupp. jag får tala om saker som för mig är tuffa, å de finns kvar....

 

jag har levt med en rädla i mitt liv att om jag är ärlig å säger vad jag tycker så försvinner människan. därför är jag inte så djup med alla. det finns en person som jag är djup med å det är min absolut bästa vän, annars är det ingen annan alls. men det känns bra att jag kan prata om saker i gruppen som de oxå kan känna igen, jag får höramycket osom jag dessutom tar fasta på.

 

så detta med al-anon å steggruppen, det är livsnödvändigt för mig, för att jag inte ska sjunka som en sten igen.

 

ha en fin Måndag. =)

har ju haft denna blogg ett tag, men inte använt den alls...vet inte varför, kanske för att jag inte är en som skriver så mycket eller så har jag bara haft det svårt att uttrycka mig i ord.

 

detta första inlägget är svårt att skriva då jag inte vet vad jag ska skriva, vart jag ska börja osv.

 

har mycket sklett i min garderob, å jag har hela livet vart rätt för att säga vad jag tycker. kanske någon blir arg på mig eller börjar hata mig??? värsta som kan hända! lovar!!!

 

har en känsla av att flera kanke kommer bli ledsna närde läser min blogg, men det får jag ta... jag kommer skriva främs för mig själv, men det finns kanske andra som lever/har levt som jag som oxå finner något i min blogg.

 

första och främst så har jag levt länge i en relation med en man/kille som under hela vår tid (7år), har spelat nätpoker. detta beteende har skadat mig på olika vis, men det yttrar sig mest i att jag under dessa år gick in i ett svårt medberoende för denna man.

 

min räddining var när jag fick åka på anhörighetsdagar på ett behandlinghem via min bror som jag fick kallduschen. jag fick upp ögonen för hur jag var, hur jag levt å vad jag förlorat under dessa år. jag har arbetet med detta medberoende men det kanske har gått lite långsamt för mig att komma dit jag är idag. (ja, jag har taskit tålamod). helatska allt ha hänt igår... hahaha

 

jag kommer att använda mig av bloggen för att skriva om hur mitt liv går i arbetet med att kontollera mitt medberoende samt hur villa personer i mitt liv kan påverka mig.

 

som sagtkommer jag att vara såååå ärlig jag bara kan, detta för att synliggöra mitt eget beteende, inte för att hänga ut andra människor.