maddecarlen

Mitt liv är kaos, som vanligt...

 

för ett år sen separerade jag från mina barns pappa, träffade en mycket fin kille efter det.

 

under detta år har jag börjat umgås med min mamma igen å PANG!!! tillbaka till vuxetbarn syndromet! vad medföljde det då? jo att jag inte kände mina känslor, stängde av som vanligt. vilket efter en bra stund ledde till att min nya inte orkade se på hur dåligt jag mådde samt se hur alla behandlar mig, utan att jag står upp för mig.

 

idag kan jag inte gör mer än att klura ut varför jag hela tiden faller tillbaka. är jag så jävla skadad från min darndom att jag inte har den förmågan att uttrycka mina djupaste tankar och känslor? och hur tar jag mig ut?

 

konsten att vara förvirrad och inte ha koll på läger är en sida jag visar andra, men jag har full koll. vill inte att andra vet att jag har det. varför???

 

varför kan jag inte bara lita på att andra människor kan hantera det jag säger? utan jag besparar det jag tänker/känner för att inte tunga ner de... och vad leder det till? jo som alltid!! jag ser till att bli lämnad pga mitt beteende för ingen orkar leva med ett spöke.

 

det är dags å börja leva igen för mina barn skull. för de är värda allt! utan de vete fan vad jag hade vart idag.